Ansiktstjuven en novell av Kamel Riahi

kamel5I det röda aftonljuset den där kvällen kom en jeep stormande mot berget som en pansarbil, följd av en skock hundar som gav sig på varje spår av stillhet med sitt hesa skällande. Bilen förde med sig ett uppsvällt lik, som satt upprest mot instrumentpanelen. Kroppen höll på att spricka sönder och lämnade en vedervärdig stank efter sig. Den döde var en man som en dag hade kommit till byn, bärande på en svart väska och några stora anteckningsböcker. Han hyrde sig ett hus i byns utkant. Vi såg honom först när han kom ner till vattenpumpen, fyllde en metallkanna med vatten och återvände hem. Sedan syntes han inte till förrän flera dagar senare, då i samma ärende. Jag och mina kamrater undrade: Vad åt han för något? Vad sysslade han med? Vi närmade oss hans tillhåll och fick höra något som påminde om sång där inifrån, fast det var inte riktigt sång heller. Nästan som snyftningar. Grubblande och misstänksamma gick vi hem igen, osäkra på vad den där rödskäggige främlingen med sina militärkängor och sin svarta trollkarlshatt egentligen var för en figur. En gång när jag lekte i vattenbassängen vid pumpen ställde han sig som en rovfågel rakt framför mig. När jag tittade upp såg jag att han stod och stirrade på mig med en otäck, elak blick. Jag blev rädd och sprang därifrån, och glömde kvar mina nya skor vid bassängen. Jag väntade tills han hade gått hem igen innan jag gick tillbaka, fortfarande rädd, men jag kunde inte hitta skorna. Främlingen hade tagit dem med sig. Jag gick tillbaka hem och berättade för pappa vad som hade hänt. Han lossade läderbältet från byxorna och lät rappen hagla över mina fötter. Han trodde inte på min historia, och svor på att jag skulle få gå barfota hela sommaren. Den heta marken brände mig under fotsulorna och glasskärvor gav mig nya sår hela tiden. För varje gång jag gjorde illa mig avskydde jag honom mer och mer, den där främlingen som hade stulit glädjen från mig. En dag smög jag mig iväg och slängde en hel skur av grus och småsten in genom fönstret i hans hus. Plötsligt dök han upp i fönsteröppningen och tittade ut. Det rann blod från ansiktet och pannan. Jag hade fått in en träff med en av mina stenar … Jag rusade hem till mammas famn och försökte få bort synen av honom, borrade in huvudet i hennes knä för att bli kvitt darrningarna i kroppen som jag inte kunde hejda. Den natten kom till mig full av spöken och huvuden, full av blod och fönster som öppnade sig mot helveteselden. Men rädslan gjorde mig inte mindre fientligt inställd mot främlingen. Tvärtom: mina skor som han hade tagit fortsatte att besöka mig både i sömnen och när jag var vaken. De bad mig att hämnas dem och krävde att blod skulle flyta. Den svagsinta Zahra brukade följa efter främlingen varje gång han kom för att hämta vatten, och hon gapskrattade åt hans svarta hatt. Ja, han var verkligen annorlunda. Byborna i gemen bar aldrig något annat än en röd chechia på huvudet, medan lite finare folk utmärkte sig genom de vita huvudbonader som hörde till vallfärden. En av dem kallade vi al-Hadj, det var en man som aldrig lämnade spelhålan utom för att bege sig in till huvudstadens bordeller. Det var huvudstaden vi drömde om, och efter det att främlingen hade slagit sig ner i byn började även svagsinta Zahra nära sådana drömmar. Hon påstod att han hade lovat att ta med henne dit, och till andra, ännu vackrare platser. Zahra brukade delta i våra lekar, och vi kastade förstulna blickar på hennes svällande barm som skymtade fram genom de trasiga kläderna. Jag och mina kamrater hade inga erfarenheter av bröst, men vi längtade efter att få röra vid de där utbuktningarna på Zahras kropp, fastän de var smutsiga. Jag var ingen barnunge vid den här tiden, jag drömde om att bli stor så att jag fick gå in i armén och besöka bordellerna i huvudstaden. Jag tröstade mig med att kyssa Hinda bint al-Airoud i ett skåp i klassrummet innan fröken kom. Hinda väntade på mig varje morgon, full av längtan efter mina smekningar och kyssar. Men hon var inte lika välformad som svagsinta Zahra. Och Zahra hade inte bara en vacker kropp, utan också en ren och oskyldig själ. Hon var vänlig och lätt att tycka om, och vi fann oss inte i att någon såg ner på henne eller att hon behövde gå hungrig. Zahra var en välsignelse för hela byn, och det hölls aldrig något bröllop utan att hon var med och festade, dansade och smakade på maten före alla andra, allt för att välsignelsen skulle verka. Kvinnorna målade och dekorerade Zahras fötter innan det var brudens tur. Det gick några månader. Främlingen klampade omkring i vårt vatten med sina militärkängor och tog fotografier av mina kamrater när de slogs om karamellerna han hade kastat åt dem. Själv ville jag fortfarande hämnas på honom, och få tillbaka mina skor. Jag siktade på honom med stenar varje gång han försökte stjäla mitt ansikte med sin äckliga apparat. Vid ett tillfälle klättrade jag uppför väggen till hans hus. Fönstren var små och liknade fängelsegluggar med sina tre järnstänger. Därinne var det en enda röra, precis som jag hade väntat mig: ett virrvarr av papper och böcker och bilder utspridda över väggarna, fotografier i matta färger av vår by och av mina vänner. Just som jag tänkte lämna fönsteröppningen fick jag syn på en bild som fick det att gå runt i huvudet på mig: det var en bild av svagsinta Zahra med det toviga håret hängande ner över de bara axlarna. Hon tryckte armarna mot bröstet i ett försök att skyla sin nakenhet. Hon såg trött ut – det brukade hon aldrig göra – och det rann mascara nerför kinderna på henne. Grät hon? Mitt huvud var så fullt av plågsamma frågor att jag alldeles glömde bort att jag fortfarande hängde utanför ett fönster och kikade in. Men när den stora otäcka hunden som stod bunden vid carobträdet började skälla ramlade jag ner på marken. Jag reste mig upp och flydde därifrån med kroppen värkande efter fallet. Men det var frågorna som gjorde mest ont, och bilden av den gråtande Zahra på väggen gjorde mig iskall inombords. Det blev ingen vanlig kväll: jag tände eld både i spisen och i mina tankar … Det krävdes ett svårt beslut för att kunna lösa gåtan med den olycksaliga bilden. Framemot gryningstimman var jag iskall, men beslutet hade börjat glöda: att göra intrång. Jag skulle storma främlingens fästning, huset som bevakades av den jättelika hunden … Jag gjorde upp planer för anfall och strid och somnade sedan. När middagsvilan var över klappade jag min hund Laika på huvudet. Hon var den smidigaste och vackraste hunden i hela byn, och fortfarande orörd: ingen hanhund hade fått komma i närheten av henne. Men jag var tvungen att offra någon, och det fick bli Laika. Efter en timmas väntan såg jag främlingen lämna sin fästning med kannan i handen, på väg för att hämta vatten. Jag rusade fram mot huset med min kära Laika efter mig. Så snart vi närmade oss blev den ilskna vakthunden varse henne och kom springande mot henne. Jag lämnade Laika åt hennes öde och störtade in i rummet. Där betraktade jag bilden av den nakna Zahra. Jo, det var svagsinta Zahra, men jag hade aldrig sett hennes ögon så sorgsna. Jag började leta igenom varenda vrå efter mina skor, men utan framgång. Det enda jag hittade var papper och kartor med text på något främmande språk. Precis när jag hade tänkt ge mig av och ta med mig kortet av Zahra som jag ryckt ner från väggen fick jag syn på en stor bild av en naken kvinna med slöja över huvudet. Nyfiken på det underliga fotot gick jag närmare. Kvinnan höll i en vattenpipa med en utmanande gest. Jag gick ända fram till bilden och begrundade den. När jag började ta loss den från väggen märkte jag att det fanns en lucka dold där bakom. Jag stack in handen och drog ut en liten trälåda, en sådan som pappa en dag hade kommit hem med och sagt: ”I såna här lådor fraktade tyskarna ammunition och vapen under andra världskriget. Kolla vad stadig den är, rena skattkistan … En vacker dag kommer de här att bli eftertraktade.” Mamma brydde sig inte om hans prat utan satte ner hönsen i lådan så att hon kunde samla in äggen där. Jag öppnade lådan med metallbeslagen och drömde om skatterna som pappa brukade prata om. Så häpen jag blev när jag hittade mina bortrövade skor, de som hade försvunnit! Varma tårar flödade över kinderna när jag omfamnade dem och drog mig till minnes smärtan i huden, svedan från den brännheta jorden och såren som glasbitarna hade gett mig. Förutom skorna låg där bara ett stort kuvert som verkade innehålla papper. Jag drog ut bunten, och förbannelsen vräkte sig över mig med full kraft. I kuvertet låg fotografier av en stor andel av byns kvinnor, nakna. Över tjugo stycken, mer eller mindre avklädda. Där fanns vår granne Dhahabiya med brösten hängande framtill som två punkterade ballonger, och där var moster Salma med benen oanständigt särade … och hon … och hon … Och där var byäldstens fru – ja, även byäldstens fru med sina tatueringar på kinderna och hakan och armarna! Hon stod i det där skitiga hörnet med en vit slöja svept kring nedre halvan av kroppen, så att man anade en stor glipa mellan låren. Ja, till och med Hinda bint al-Airoud, min käresta från skåpet, fanns med bland gästerna som stått där i hörnet. Hon visade upp de två små ynkliga fikonen framtill på det magra bröstet. Det var vad som fanns i lådan: mina skor och byns kvinnor. Den var en skattkista full med stöldgods. Främlingens alla byten. Jag samlade ihop bilderna, kartorna, papperen och skorna. Innan jag gick fick jag syn på kameran, brottsredskapet. Jag slängde den i väggen så att den gick i bitar och innanmätet, själva minnet, vällde ut. Sedan ryckte jag åt mig den svarta filmremsan och gick ut igen. Ute på gården såg jag Laika, min hund, ligga i en pöl av blod bredvid främlingens vildsinta vakthund. Jag bet läpparna blodiga av smärta och förtvivlan och gav mig av från den fördömda fästningen. På vägen lät jag en svärm av frågor surra i huvudet: Vad skulle jag ta mig till med den här förbannade lådan? Lämna den till pappa? Skulle jag lämna över byns kvinnor och deras stulna ansikten? Skulle jag ge byäldsten kortet av hans fru? Jag vet inte varifrån jag fick idén att jag skulle gräva ner lådan. Sedan skyndade jag mig iväg till Sidi Bou Araras grav … Jag föll på knä vid graven och mumlade om och om igen: ”Välsignade helgon, bevara den här arma byn från vanära och skydda dess heder, så lovar jag att offra en kalkon till din ära varje år.” En vecka efter denna eländiga dag kände byborna en otäck lukt som kom från ett av husen västerut i byn. De följde lukten, som ledde till främlingens hus. Just när de efter långa diskussioner fram och tillbaka hade trängt in i huset kom en jeep farande. Det var en ljushårig man som körde, och han hade en rödskäggig karl i militärkängor med sig. De gick in i huset med tygstycken knutna för ansiktet, bar ut en uppsvälld död kropp och satte den i bilen. Sedan körde de iväg och försvann bakom berget utan att ha sagt ett ord. Hundarna rusade efter bilen under hotfullt skällande. Jag stod kvar och hörde byns män prata med varandra, och såg hur kvinnorna i smyg sträckte på halsen i sina försök att kika in genom fönstergluggarna. Alla frågade de sig var deras ansikten hade blivit av. Och själv var jag rådvill: var skulle jag få tag i årets kalkon åt Sidi Bou Arara?

Översättning från arabiska: Jonathan Morén

الترجمة السويدية

A propos kamelriahi

KAMEL RIAHI Kamel riahi: tunisian novelist and journalist , born in 1974. He works as a cultural correspondent for prominent universal broadcasting including; newspapers, televisions and news agencies. He worked as the head of translation department at Arab Higher Institute for Translation in Algeria .In 2010, he returned to Tunisia where he joined the ministry of culture and took charge of the cultural panel in important spaces in the Tunisian’s capital. In 2007, got the “Golden Alcomar” prize to the best novel named “the scalpel” in Tunisia.In 2009 he was the only winner in “the Beirut 39” literary contest organized by high festival foundation to choose only 39 best arab novelists .One of the best five writers under the age of forty selected to participate in “the Bouker’s competition for two rounds. He issued a set of literary and monetary books such as; “Gulls memory” , “Stole my face” , “the scalpel” , “the gorilla” , “the movement of narrative fiction and it’s climate” and “thus spoke Philippe lejeune” and “the novel writing of wasiney al aaradj”.Some of his works have been translated into French,English,Italian,Hebrew and Portuguese languages.
Cet article a été publié dans Uncategorized. Ajoutez ce permalien à vos favoris.

Laisser un commentaire

Entrez vos coordonnées ci-dessous ou cliquez sur une icône pour vous connecter:

Logo WordPress.com

Vous commentez à l'aide de votre compte WordPress.com. Déconnexion / Changer )

Image Twitter

Vous commentez à l'aide de votre compte Twitter. Déconnexion / Changer )

Photo Facebook

Vous commentez à l'aide de votre compte Facebook. Déconnexion / Changer )

Photo Google+

Vous commentez à l'aide de votre compte Google+. Déconnexion / Changer )

Connexion à %s